Jag vet att man ska tänka på framtiden, välja smarta val, utbilda sig till det man vill utbilda sig till men samtidigt ha i bakhuvudet att man ska välja en inriktning där det finns jobb. Jag vet mycket väl att mina föräldrar har rätt när de säger att det är korkat att ta lån upp över öronen för att hyra en lägenhet i samma stad som man bor. Jag vet, jag vet, jag vet. Men vad händer om jag vill vara korkad? Vad händer om jag vill låna mig upp över öronen för att få tillbringa större delen av mitt liv med att betala tillbaka. Vad händer om jag vill se världen? Slösa bort år på att bara resa runt, upptäcka nya saker och ställen, lära mig onödiga ting som dyka, mjölka kor och virka korgar. Vad händer om jag vill lära mig av mina misstag?

Jag vet mycket väl att mina föräldrar bara vill mitt bästa, och jag vet att de kanske kan ha rätt. Men, det finns alltid ett men, är det inte en del av uppväxten att frigöra sig från sina föräldrar och en del av livet att göra misstag?

Jag vill inte gå genom livet och vara för rädd för att ta chanser, göra korkade saker, flytta och se världen. Jag vill inte vara rädd för att se vad som finns utanför min trygga bubbla. 

För varje år jag stannar i den här staden känner jag hur jag fastnar mer och mer. Det är som kvicksand, desto mer jag kämpar desto mer fastnar jag. 

Kommer jag någonsin komma härifrån?